Först ut var självklart den lilla smultronbäcken. Vattnet låg ostört och vaken lös med sin frånvaro. Bäcksländorna svärmade och myggor fladdrade ändlöst omkring i jakt på människoblod. Öringarna hade fortfarande inte vaknat ännu, men vad gjorde väl det när jag kunde njuta av värmande sommarsol, bäckens brus och vetskapen om att detta bara är början av den bästa tiden på hela året.
Kabbleka i all sin prakt.
Passade på att hänga med syster och vovven.
Vi plockade kirskål, ramslök och..
.. fyrklöver!
Måndagen & tisdagen spenderades med min gode vän Conny och den första anhalten blev mitt eget lilla smultronställe. Kvicksilvret visade snudd på tjugofem grader och solens bländande strålar gjorde gott för min vinterbleka hy. Regnbågarna var dessvärre inte lika förtjusta i den rådande väderleken, men gräskarparna däremot passade självklart på att göra det dem gör bäst - äta & sola.
Våra tre robusta gräskarpar gled kaxigt omkring strax under ytan och jag kunde inte motstå frestelsen att försöka mäska upp dem. Sagt och gjort - matsäcken blev till fiskmat och gräskarparna åt med glädje det som erbjöds. En brödfluga knöts på och kastades ut och efter några skeptiska blickar bestämde sig en av gräskarparna för att ta ett smakprov.
Mothugget var resolut och helt enligt handboken. Fisken blev tvärvild och explosionen som följde mothugget var i det närmsta mätbar på richterskalan. Trettio minuter senare kämpade jag fortfarande med fisken och nervositeten var minst sagt påtaglig. Ytterligare tio plågsamma minuter senare - efter sådär fem misslyckade landningsförsök - gav den praktfulla fisken äntligen upp. Mitt livs största fisk och en kamp som är för evigt fastetsad på näthinnan. Wow!
Vackert värre.
Trettio minuter in i fighten var fisken fortfarande stark som ett ånglok.
Vilken fisk!
Drygt tio kilo gräskarp - flugfiske när det är som allra bäst.
Eftersom regnbågarna i dammen var allt annat än huggvilliga så bestämde vi oss för att istället satsa på bäcköringsfisket. Första bäcken var ungefär lika livlös som en kyrkogård nattetid i januari månad. Bäck nummer två levererade däremot ett par vackra öringar på torrfluga samt en ny art för undertecknad.
Skaplig öring från ett litet vatten.
Art #27 - Elritsa - Phoxinus phoxinus.
Istället för att nöja mig där bestämde jag mig för lite nattlig artjakt i Lommabukten. Cirka två timmar före midnatt var jag på plats i mina vadare och med en pannlampa snudd på stark nog att lysa upp den danska kusten begav jag mig ut på de dyiga flatsen.
Så fort vinden mojnade kunde jag se precis allt som rörde sig längs botten. En skrubbskädda modell större uppenbarade sig framför mig och låg nonchalant kvar när jag från bara ett par meters håll dinglade med en svart liten nymf framför dess gap. Ingen reaktion.
Plötsligt såg jag en mindre skrubba komma simmandes från vänster och i samma sekund som jag lät flugan dala ner mot fisken gjorde den ett utfall. Smack - art nummer tjugoåtta!
Ytterligare ett par skrubbor landades innan jag till slut fick syn på ännu en art. En välkamouflerad tånglake låg blixtstill på botten bara en meter framför mig och efter ett par minuters lirkande kom det efterlängtade hugget. Den vindsnabbe, ålartade fisken bjöd på en förvånansvärt dramatisk fight när den rutinerat sicksackade mellan mina ben, men till slut kunde ändå jag håva min tjugonionde art på fluga.
Art #28 - Skrubbskädda - Platichthys flesus.
Alla fiskar fick självklart simma hem igen, så även skrubborna.
Art #29 - Tånglake - Zoarces viviparus.
Det fortsatta intensiva högtrycket grusade mina planer på öringsfiske och på radion konstaterades det att vi för tillfället var europas fjärde varmaste land - puh! Återigen lockade artjakten och nu var det dags att styra skutan mot Almaån för att försöka lura en färna eller två.
Almaån visade sig väldigt svårfiskad, speciellt på de övre sträckorna, men åtminstone fick jag syn på två bestar till färnor. De stod parkerade i den strida strömmen och jag skulle inte bli förvånad som de vägde uppåt tre kilo vardera. Dessvärre var det fyra meter ner till vattnet och ån omgärdades av snårig skog och meterhöga stup på vardera sida. Behöver jag säga att det inte blev något fiske efter färnorna?
Strax innan hemfärd begav mig uppströms mot Finjasjön för att spana efter andra spännande arter och fick faktiskt syn på lite småfisk som vakade friskt i ytvattnet. Jag knöt på en mikrofluga #28 och efter ett par minuter var art nummer trettio ett faktum.
Almaån slingrar sig läckert genom det nordskånska landskapet.
Strax innan mynningen lade jag märke till vakande småfisk - värt ett försök?
#Art 30 - Benlöja - Alburnus alburnus.
Vackert värre. De skånska rapsfälten har en speciell plats i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar