måndag 18 juli 2016

The struggles of staying afloat

Midsommar var förbi och nu hade tiden kommit för vårt första riktiga äventyr. Troligen även det mest krävande med tanke på att målet var en avlägsen fjällsjö enbart tillgänglig till fots.

Mattias hade gjort vandringen flera gånger förut och visste således precis vad som väntade, medan jag däremot var långt från förberedd på eldprovet som komma skulle. Tjugofem kilo packning på ryggen och en otymplig flytring i famnen var mer än mina små benstumpar var vana vid. Lägg därtill en flera kilometer lång skogsvandring längs en snårig djurstig samt en brant stigning på flera hundra meter.

Solen stekte, det var tjugofem grader varmt och vattnet var naturligtvis glömt. Det kändes som att mina ben skulle gå sönder där och då, och så fort vi stannade för att chippa efter andan närmade sig en armada av blodtörstiga myggor. Myggmedlet gjorde visserligen underverk, men myggorna var talrika och således skapligt irriterande med sin blotta närvaro.


Medan jag höll på att kollapsa till följd av ansträngningen..

.. så satt Mattias mest och flinade åt mig och undrade när vi kunde fortsätta. Tack för stödet kompis.

En smärtsam timme senare var vi äntligen på plats. Efter att ha druckit oss mätta på vatten tände jag en kaffebrasa medan Mattias reste tältet. Ett par koppar kaffe inmundigades varpå flytringarna pumpades upp och med skräckblandad förtjusning begav vi oss ut på den avgrundsdjupa fjällsjön.


 Tält - check!

Kaffebrasa - check!

Flytringspremiär för undertecknad - check!

Mattias hade återigen väldigt roligt åt mig medan jag försökte komma underfund med hur flytringen skulle manövreras.

Inte ett vak så långt ögat kunde nå, men det var kanske inte så konstigt med tanke på vinden samt avsaknaden av insekter. Vi knöt på varsin mindre wolly bugger och började trolla runt längs djupbranterna i jakt på de prickiga rovfiskarna som lurade nere på djupet.

Några timmar senare hade jag missat ett par hugg, tappat två grova fiskar och självförtroendet var i spillror. Vi begav oss in mot land för att samla fokus och precis innan fenorna snuddade vid botten kände jag ett försiktigt sprattlande i andra änden av linan. Fighten var inte särskilt minnesvärd, men dagens första landade miniöring var trots allt en välkommen självförtroendeboost.

Ännu en brasa tändes, nytt kaffe kokades och energidepåerna toppades - nu jävlar! Vi ställde in siktet mot den andra delen av sjön och redan efter ett par minuters motvindspaddlande satte Mattias ribban något högre med en fin öring på cirka kilot.

Strax därpå var det min tur; linan blev tvärstum och det påföljande spöböjet var brutalt. Fisken var slug och simmade genast rakt under flytringen, vilket resulterade i att jag enbart lyckades hålla korkhantaget ovan ytan. En kort tid senare tog krafterna slut och upp kom en vacker hanfisk på drygt 55 centimeter. I normala fall hade vi naturligtvis inte tagit upp en fisk av denna kaliber, men i denna sagolika fjällsjö var den faktiskt bara en i mängden och blev således kvällens middag.


Fish on!

 En lättad Mattias med en fin kilosfisk i händerna.

Kaos! Hugget kom under tiden som jag fotograferade annat..

.. och fisken bjöd på en kamp som jag sent kommer att glömma.

Wow! Så ska en fjällöring se ut!

Samma fisk som ovan, precis innan den sveptes in i ett foliepaket över öppen eld. Mums!

Med ens lossnade fisket fullständigt. Huggen avlöste varandra med jämna mellanrum och inte en enda fisk under kilot behagade att visa sig. Framåt midnatt mojnade vinden något och längs den bortersta strandkanten hade björkarna matat vattenytan med diverse landinsekter. Vakringarna spred sig snabbt och efter en stund såg vi ett dussin vakande fiskar som våldsamt smaskade i sig godbitar från ytfilmen.

Mattias hade berättat om fenomenala harkranksfisken vid just denna sjö, så jag knöt på en av dessa gigantiska imitationer och innan jag visste ordet av hade den försvunnit från ytan i ett bestämt vak. Sjöns öringar visade sig verkligen från sin bästa sida och bjöd på kamper som jag länge kommer att minnas, kanske delvis för att jag höll på att fumla mig överbord vid flertalet tillfällen..


Mattias var på hugget med kameran när nästa fisk klev på.

Ännu en snygg öring.

Vi ses igen nästa år.

Framåt klockan tio på kvällen mojnade vinden och vakfesten inleddes.

Smack! Harkranksimitationen slukades bara sekunder efter att den hade landat på vattenytan.

Jag finner knappt ord.. Sagolikt vacker och i bästa möjliga kondition!

Dagen summerades med ungefär tio landade fiskar för egen del och det var med gott mod som vi kröp in i tältet för en god natts sömn. Vinden tilltog och regnet anlände under natten. Morgonen stormade bort och när vi till slut fick en någorlunda lugn period skyndade vi oss ut till gårdagens jaktmarker.

Att paddla flytring i kraftig motvind är inget jag rekommenderar. Lägg därtill att det gick gäss på sjön och att fisket var fullständigt omöjligt. Efter ett par timmar hade vi trots allt landat en fisk vardera, men på håll såg vi ett ordentligt oväder som närmade sig.

Vädrets makter är inte att leka med uppe i fjällen, så vi bestämde oss faktiskt för att nöja oss där och då. Vi hade ju trots allt kommit i kontakt med oförskämt många storöringar som alla bjöd på spektakulära fighter att tänka tillbaka på när vintermörkret greppar tag om världen.

Lägret packades ner i rask takt och den långa, blöta vandringen hemåt påbörjades. När vi till slut skymtade bilen i fjärran var det nästan så att benen vek sig glädje och en känsla av eufori fyllde varje millimeter av min sargade kropp. Allt som allt ett äventyr som jag aldrig kommer att glömma.


Oväder på ingång.

Pssst! I den tredje delen av vårt fjälläventyr kommer jag att bjuda på en skildring från två fantastiska dygn i Nedre Ransarån. Här kommer ett litet smakprov i bildformat.





lördag 9 juli 2016

The sound of silence

Omedelbart efter arbetsdagens slut begav jag mig mot Bunkeflostrand för att hämta upp Mattias, varpå vi ställde in kursen mot Stockholm. Efter en kortare mellanlandning med tillhörande powernap var vi åter på vägen runt kl 04.00 på midsommaraftons dag.

Kilometrarna fullkomligen swishade förbi och att bege oss ut på vägarna innan alla andra midsommartrafikanter hade vaknat skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Vilhelmina passerades redan före lunch och strax därpå svingade vi våra spön i vackra Vojmån.


 Bettan - en hyrbil att lita på!

On the road again.

 Snabbfrukost vid Tönnebro. Bara 600 km kvar.

Artjägaren i mig hade insisterat å det grövsta på att fånga åtminstone en harr innan vi åkte vidare mot röding- & öringparadiset dit vi var på väg. Harren skulle visa sig vara en tacksam fisk som gärna steg mot torrflugorna och efter ett halvdussin landade individer vardera bestämde vi oss för att delmålet var avklarat.


 Vackra Vojmån - jag har en känsla av att vi kommer att ses igen.

 Art #35 - Harr - Thymallus thymallus.

Tacksamma fiskar, men det vore synd att säga att de var särskilt svåra att överlista.

Vi lade om kursen till tolv mil nordväst om Vilhelmina - mot Marsfjällen i södra Lappland - och närmre bestämt den kulturrika samebyn Fatmomakke där vi tillsammans med Mattias far hade hyrt en liten stuga som basecamp.

Efter att nycklarna hade hämtats bar det i rasande fart av mot Gikasjön - endast ett stenkast från stugan med norrlandsmått mätt. Vi inledde med att fiska av utloppet där Ransaren mynnar ut i sjön. Vattnet var otroligt högt & strömt efter ett par dagars abnormal vattenföring och någon fisk fanns inte att skåda i de våldsamma vattenmassorna.

Vi begav oss istället till en annan del av sjön där Mattias tidigare har haft bra fiske. Vägen var usel och krypkörning i gånghastighet var således ett måste. Till slut kom vi fram; ytan låg spegelblank men vattenståndet var naturligtvis även här långt över sin rätta nivå. Bara att gilla läget.

Sporadiska vakringar dök med jämna mellanrum upp både inom & utom kastavstånd. Mattias krokade några mindre öringar per omgående och det märktes att han kunde ståndplatserna som sin egen bakficka.

Själv knöt jag på en svart harörenymf och sökte mig vidare ner i vattenmassorna. En otroligt försiktig tagning följdes upp av ett exemplariskt mothugg. Spöböjet vittnade om en bättre fisk och med tanke på att jag inte kände igen rörelsemönstret var jag tvärsäker på att det var en skaplig röding som hade fattat tycke för nymfen. Ett par svettiga minuter senare landade jag mitt livs första röding och vilken fisk sedan!


Gikasjön.

Tusentals elritsor tog skydd bland stenarna. Inte svårt att gissa vad storöringarna i sjön smaskar i sig om nätterna.

Inte jättemånga insekter i luften, men under stenarna kryllade det av nymfer som denna.

 Nykläckta gula forssländor flöt förbi emellanåt.

Art #36 - Röding - Salvelinus alpinus.

Sagolikt vacker röding. 40 cm och uppskattningsvis 900 gram.

Nöjd fiskare!

Kvällen var lång & härlig. Ett par mindre öringar landades på torrfluga och mitt norrlands-hattrick var således ett faktum. En röding grillades i foliepaket på öppen eld och det efterföljande kokkaffet var nog bland det godaste som jag någonsin har druckit.

Den totala tystnaden som rådde var nästan öronbedövande. Ljuden av fallande löv, förbisvävande moln och ändlöst fladdrande knott kunde urskiljas i den ekande stillheten. I just dessa ögonblick fanns inget annat - hela världen var i harmoni och likaså jag.

Helt plötsligt var det midnatt, men likväl var det ljust ute. En märklig känsla måste jag medge och ännu en första upplevelse för egen del. Den långa bilresan och alla nya intryck satte sina spår och när vi äntligen kom hem till stugan slocknade vi fortare än kvickt och vaknade inte förrän långt in på påföljande eftermiddag.


Mattias förbereder mat & kaffe.

 Grillad rödning - farligt gott!

 Kaffe på riktigt.

En utsikt och inre känsla som nästan reducerade mig till tårar.

En god middag kombinerat med lite mysfiske & planering var allt som hände under midsommardagen. Lugnt och skönt - precis vad vi behövde inför den kommande intensiva fiskeveckan. I nästa del kan ni läsa om flytringsfisket i Hemligjaure och nedan får ni ett litet smakprov på vad som komma skall.


Min första flytringsupplevelse. Skräckblandad förtjusning!

 En av många fantastiska öringar. Missa inte nästa inlägg.

onsdag 22 juni 2016

Small smaller smallest

På väg hem till mina föräldrar stannade jag till vid Falsterbokanalen i hopp om att äntligen komma i kontakt med den mytomspunna sandstubben.

Ganska omgående såg jag ett gäng smörbultar liggandes på sandbotten en halvmeter under ytan och eftersom målarten lös med sin frånvaro bestämde jag mig för att åtminstone få något på kroken.

Mikroflugan dalade sakta ner till rätt djup och smörbultarna visade intresse. Efter några minuters lirkande kom dagens första hugg. Ett härligt sprattlande spred sig ända ner i korkhandtaget och nu återstod bara en odramatisk landning av en art som jag redan hade. Trodde jag.

När fisken närmade sig vattenytan såg jag en distinkt fläck på bakre delen av främre ryggfenan och det kunde ju bara betyda att en ny art var krokad. Leken blev genast till blodigt allvar och jag inväntade precis rätt tillfälle att lyfta upp den frenetiskt sprattlande fisken ur vattnet. Väl i fältakvariet kunde jag snabbt konstatera att det rörde sig om den invasiva arten svartmunnad smörbult - en art som jag trodde skulle bli något knepigare att komma till tals med.


Succé!

 Art #33 - Svartmunnad smörbult - Neogobius melanostomus.

Catch & release såklart.

Ett par svartmunnade smörbultar senare hade det blivit dags att packa ihop och lunka tillbaka till bilen. Precis i strandkanten fick jag dock syn på ett gäng flyende mikrofiskar som mycket väl skulle kunna vara sandstubbar, så jag slog mig ner en stund för att se om de skulle våga sig tillbaka.

Sakta men säkert dök dem upp igen - en efter en. Jag knöt på min minsta mikrofluga, doppade ner den framför sandstubben och otroligt nog tog det bara ett par sekunder innan den var krokad. Det vore kanske en överdrift att benämna det efterföljande spektaklet som århundrades kamp, men känslan var precis sådan!


 Art #34 - Sandstubb - Pomatoschistus minutus.

 Otroligt nöjd över denna fångst. Att den ens fastnade på kroken känns fortfarande som ett mindre mirakel.

tisdag 14 juni 2016

200th time's the charm

Vad göra när solen steker och värmen nästan är olidlig? Fiska såklart!

Dagens melodi var artjakt och äventyret inleddes hemma hos föräldrarna, närmre bestämt vid deras båtplats. I Falsterbokanalen kryllar det av gäckande storspigg vid den här tiden på året, men de är verkligen inte lätta att kroka.

Flera gånger hade jag försökt att fånga dessa lustiga småfiskar på fluga, men tyvärr utan framgång. Den här gången var jag utrustad med mikroflugor #26 och förhoppningsvis skulle jag hitta ett gäng större individer att fiska på.

Sagt och gjort, fiskarna var på plats och visade genast intresse för flugan. Historien upprepade sig dessvärre och kroken såg fortfarande ut att vara på tok för stor för storspiggens småvuxna käftar.

Plötsligt kände jag ett anonymt sprattlande och under ett par ljuvliga sekunder spred sig ett glädjerus genom kroppen. Denna känsla av eufori byttes emellertid ut mot total tomhet när storpiggen behagade att lossna under sin luftfärd mot mitt lilla fältakvarium.

Tomheten till trots - jag skulle minsann fånga den där nedrans småfisken. Närmre etthundranittionio hugg senare fastnade äntligen ännu en fisk på kroken. Mothugget resulterade i en flygfärd som den lilla rackaren sent kommer att glömma, men efter en kort fotosejour fick den friheten åter och simmade till synes oskadd bort till vännerna igen.


 Art #31 - Storspigg - Gasterosteus aculeatus.

Äntligen! Succé!

Lustig fisk.

Den berömda mikroflugan. Inte helt lätt att kroka med.

Art nummer två för dagen. Gissa vad?

Svart smörbult såklart.

Framåt kvällen begav jag mig mot nordvästra Skåne för vidare artjakt under dygnets mörka timmar. Det kryllade av spännande arter, men bara ett fåtal som jag ännu inte hade. Om storspiggen var svårkrokad så har jag nu hittat en ny nemesis helt i en klass för sig - tångspiggen. Tålamod kommer att krävas.


Ingen tångspigg, men väl en skärsnultra i all sin prakt.

Efter ett par ödslade timmar vadade jag istället iväg mot en lovande vik. Det enda som korsade min väg ute i den mörka natten var skrubbor och även om det är roligt att sightfiska dessa häftiga varelser så hade jag annat i sikte.

På väg tillbaka mot bilen stannade jag till i den närliggande hamnen och fick genast syn på silhuetten av en ål. Min lilla, svarta nymf dalade ner mot stenröset där fisken gömde sig och det tog inte många sekunder för den att regera. Den slemmiga saken ville verkligen inte ställa upp på ett foto, men till slut fick jag den nödvändiga bevisbilden.


Dagens fjärde art - skrubbskädda.

Art #32 - Ål - Anguilla anguilla. Slemmigt värre.

Fem arter varav två nya blev dagens facit och naturligtvis är jag väldigt nöjd. Nästa steg i artjakten är troligtvis ytterligare ett gäng småarter, men vilka kommer jag inte att avslöja riktigt ännu.

Tips på arter som jag fortfarande inte har är varmt välkomna och jag har verkligen inget emot lite sällskap i min jakt på femtio arter på fluga. Vi ses vid vattnet!