Fourth time's the charm

Den gångna helgen spenderades mestadels vid det lilla smultronstället som jag är så otroligt tacksam över att få fiska vid. Här simmar öring, tigeröring & bäckröding, även om de två sistnämnda enbart förekommer ytterst sporadiskt. Fiskarna i den lilla bäcken tar gladeligen sländor som snubblar runt på vattenytan - speciellt gula forssländor, strömsländor & åsandsländor. Tack C för att du delar med dig av ditt fantastiska smultronställe!

 Smultronstället.

I fredags fixade jag mina sista blomsterinköp innan jag slängde mig in i bilen och ilade iväg till bäcken. Solen var framme, men ändå var det märkligt kallt i luften för att vara slutet av maj månad. Både strömsländor & gula forssländor kläcktes i massor och öringarna kalasade för fullt på godbitarna. Bara ett litet bekymmer - de flesta vaken var inne i buskagen och således helt utom räckhåll för mig.

Heptagenia sulphurea - gul forsslända.

Varsamt gled jag fram längs stigen i jakt på bäckens prickiga riddare. En och annan öring vakade på fiskbara platser och efter ett gäng flugbyten hittade jag till slut rätt i asken. Så otroligt kräsna de var med både storlek, färg & presentation - men det är ju samtidigt det som är tjusningen med detta fantastiska bäcköringsfiske.

Här står alltid öring - inte alltid så lätt utan utrymme för bakkast dock.

 Dagens första lilla öring..

 .. lät sig luras av en imitation av gul forsslända.

Ephemera danica - åsandslända.

Pigg, liten rackare som också kalasade på gula forssländor.

Innan dagen var slut hade jag dessutom tappat en riktigt fin öring. Precis i anslutning till ett näckrosbälte kom ett brutalt hugg på min lilla f-fly. Öringen fightade på djupet och trots hård press lyckades jag inte hålla fisken undan växtligheten. Den zickzackade sig rutinerat fram mellan näckrosorna varpå kroken lossnade efter ett par minuter. Shit happens.

Man kan helt klart ha det sämre.

Lördagen bjöd på sovmorgon då väderprognosen hade lovat spöregn under förmiddagen. Cirka klockan två var jag på plats och självklart möttes jag av en kraftig hagelstorm precis då jag hade riggat spöt och spanat in en vakande öring. Men som ni säkert vet - efter regn (och hagel) kommer kläckningar.

Härifrån väntade jag ut hagelstormen, med utsikt över en av bäckens hetaste ståndplatser.

Gul forsslända i nymfstadiet.

Kanske den vackraste sländan utav alla?

Bäckens giganter är på gång.

Två stora, fina åsandsländor dök plötsligt upp på vattenytan och mina förhoppningar om en fantastisk kläckning höjdes till skyarna. Förgäves. Det blev inga fler. Men gula forssländor kläcktes om än fler än under gårdagen och torrflugefisket visade sig än en gång från sin bästa sida. I vanlig ordning tappade jag dagens i särklass största öring, dessutom på precis samma plats & manér som i fredags.

F-fly #16-18 i flera olika färger - onekligen helgens fluga!

Dagens finaste - vilken öring!

Söndagen inledde jag i ett för mig helt nytt vatten ute på de sydskånska vidderna. Här har storöringarna duggat tätt en gång i tiden men hittills finner jag mitt nya vatten extremt svårfiskat. Vattnet skiftar karaktär för varje besök - högvatten, lågvatten, kristallklart, lerfärgat osv. Det är glest mellan öringarna, åtminstone för undertecknad, men visst ska dem finnas där. Nattfiske ute i hagarna bland kor, tjurar & vildsvin är vad jag har framför mig om jag vill komma åt de stora - en spännande sommar är att vänta!

Fantastisk natur.

Det enda som fattades var vakande öringar.

Efter ett par resultatlösa timmar begav jag mig istället mot smultronstället för att ta revansch på storöringen som hade gäckat mig i två dagar. I sedvanlig ordning kläcktes gula forssländor för fullt och även denna dag bjöd på två åsandsländor, varken fler eller färre. Märkligt.

Danica i nymfstadiet.

 Öring-godis!

Fotosessionen blev kort - åsandsländan hade annat i kikaren.

Här försöker jag smyga mig fram för att kasta på en något större fisk.

Sanslöst vacker!

Många bäck(öring)ar små.

Fisket var fortsatt bra och precis då jag hade planer på att packa ihop mina prylar såg jag ett ordentligt vak enbart ett par spölängder bort. Jag intog kastposition i den snåriga skogen och presenterade min #20-mygga precis uppströms vaket. PANG!

Vattenytan expoderade i en ursinnig attack, varpå undertecknad blev skiträdd och fibblade bort mothugget. Ett tiotal kast senare hände exakt samma sak och likförbannat hoppade jag till istället för att göra ett värdigt mothugg. Skulle jag få en chans till på samma fisk? Jo men visst - bara ett litet bekymmer - jag misslyckades en tredje gång och storöringen vann således för tredje dagen i rad. Men nästa gång, då jävlar!

Helgens sista skönhet - en öring som höll ut i tre dagar innan den till slut föll offer för cdctussen #20.