Visar inlägg med etikett wolly bugger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett wolly bugger. Visa alla inlägg

måndag 18 juli 2016

The struggles of staying afloat

Midsommar var förbi och nu hade tiden kommit för vårt första riktiga äventyr. Troligen även det mest krävande med tanke på att målet var en avlägsen fjällsjö enbart tillgänglig till fots.

Mattias hade gjort vandringen flera gånger förut och visste således precis vad som väntade, medan jag däremot var långt från förberedd på eldprovet som komma skulle. Tjugofem kilo packning på ryggen och en otymplig flytring i famnen var mer än mina små benstumpar var vana vid. Lägg därtill en flera kilometer lång skogsvandring längs en snårig djurstig samt en brant stigning på flera hundra meter.

Solen stekte, det var tjugofem grader varmt och vattnet var naturligtvis glömt. Det kändes som att mina ben skulle gå sönder där och då, och så fort vi stannade för att chippa efter andan närmade sig en armada av blodtörstiga myggor. Myggmedlet gjorde visserligen underverk, men myggorna var talrika och således skapligt irriterande med sin blotta närvaro.


Medan jag höll på att kollapsa till följd av ansträngningen..

.. så satt Mattias mest och flinade åt mig och undrade när vi kunde fortsätta. Tack för stödet kompis.

En smärtsam timme senare var vi äntligen på plats. Efter att ha druckit oss mätta på vatten tände jag en kaffebrasa medan Mattias reste tältet. Ett par koppar kaffe inmundigades varpå flytringarna pumpades upp och med skräckblandad förtjusning begav vi oss ut på den avgrundsdjupa fjällsjön.


 Tält - check!

Kaffebrasa - check!

Flytringspremiär för undertecknad - check!

Mattias hade återigen väldigt roligt åt mig medan jag försökte komma underfund med hur flytringen skulle manövreras.

Inte ett vak så långt ögat kunde nå, men det var kanske inte så konstigt med tanke på vinden samt avsaknaden av insekter. Vi knöt på varsin mindre wolly bugger och började trolla runt längs djupbranterna i jakt på de prickiga rovfiskarna som lurade nere på djupet.

Några timmar senare hade jag missat ett par hugg, tappat två grova fiskar och självförtroendet var i spillror. Vi begav oss in mot land för att samla fokus och precis innan fenorna snuddade vid botten kände jag ett försiktigt sprattlande i andra änden av linan. Fighten var inte särskilt minnesvärd, men dagens första landade miniöring var trots allt en välkommen självförtroendeboost.

Ännu en brasa tändes, nytt kaffe kokades och energidepåerna toppades - nu jävlar! Vi ställde in siktet mot den andra delen av sjön och redan efter ett par minuters motvindspaddlande satte Mattias ribban något högre med en fin öring på cirka kilot.

Strax därpå var det min tur; linan blev tvärstum och det påföljande spöböjet var brutalt. Fisken var slug och simmade genast rakt under flytringen, vilket resulterade i att jag enbart lyckades hålla korkhantaget ovan ytan. En kort tid senare tog krafterna slut och upp kom en vacker hanfisk på drygt 55 centimeter. I normala fall hade vi naturligtvis inte tagit upp en fisk av denna kaliber, men i denna sagolika fjällsjö var den faktiskt bara en i mängden och blev således kvällens middag.


Fish on!

 En lättad Mattias med en fin kilosfisk i händerna.

Kaos! Hugget kom under tiden som jag fotograferade annat..

.. och fisken bjöd på en kamp som jag sent kommer att glömma.

Wow! Så ska en fjällöring se ut!

Samma fisk som ovan, precis innan den sveptes in i ett foliepaket över öppen eld. Mums!

Med ens lossnade fisket fullständigt. Huggen avlöste varandra med jämna mellanrum och inte en enda fisk under kilot behagade att visa sig. Framåt midnatt mojnade vinden något och längs den bortersta strandkanten hade björkarna matat vattenytan med diverse landinsekter. Vakringarna spred sig snabbt och efter en stund såg vi ett dussin vakande fiskar som våldsamt smaskade i sig godbitar från ytfilmen.

Mattias hade berättat om fenomenala harkranksfisken vid just denna sjö, så jag knöt på en av dessa gigantiska imitationer och innan jag visste ordet av hade den försvunnit från ytan i ett bestämt vak. Sjöns öringar visade sig verkligen från sin bästa sida och bjöd på kamper som jag länge kommer att minnas, kanske delvis för att jag höll på att fumla mig överbord vid flertalet tillfällen..


Mattias var på hugget med kameran när nästa fisk klev på.

Ännu en snygg öring.

Vi ses igen nästa år.

Framåt klockan tio på kvällen mojnade vinden och vakfesten inleddes.

Smack! Harkranksimitationen slukades bara sekunder efter att den hade landat på vattenytan.

Jag finner knappt ord.. Sagolikt vacker och i bästa möjliga kondition!

Dagen summerades med ungefär tio landade fiskar för egen del och det var med gott mod som vi kröp in i tältet för en god natts sömn. Vinden tilltog och regnet anlände under natten. Morgonen stormade bort och när vi till slut fick en någorlunda lugn period skyndade vi oss ut till gårdagens jaktmarker.

Att paddla flytring i kraftig motvind är inget jag rekommenderar. Lägg därtill att det gick gäss på sjön och att fisket var fullständigt omöjligt. Efter ett par timmar hade vi trots allt landat en fisk vardera, men på håll såg vi ett ordentligt oväder som närmade sig.

Vädrets makter är inte att leka med uppe i fjällen, så vi bestämde oss faktiskt för att nöja oss där och då. Vi hade ju trots allt kommit i kontakt med oförskämt många storöringar som alla bjöd på spektakulära fighter att tänka tillbaka på när vintermörkret greppar tag om världen.

Lägret packades ner i rask takt och den långa, blöta vandringen hemåt påbörjades. När vi till slut skymtade bilen i fjärran var det nästan så att benen vek sig glädje och en känsla av eufori fyllde varje millimeter av min sargade kropp. Allt som allt ett äventyr som jag aldrig kommer att glömma.


Oväder på ingång.

Pssst! I den tredje delen av vårt fjälläventyr kommer jag att bjuda på en skildring från två fantastiska dygn i Nedre Ransarån. Här kommer ett litet smakprov i bildformat.





lördag 19 december 2015

Corixidae

För andra helgen i rad blev det en liten avstickare till smultronstället. Till skillnad från förra helgen var det strålande solsken och på dammen rådde bleke tack vare den omgärdande björkdungen.

Spöt riggades precis vid vattenbrynet och ganska omgående kom en patrullerande fisk från vänster. Den brydde sig inte nämnvärt om min närvaro, utan fortsatte istället att simma i slow motion med blicken fäst uppåt. Plötsligt steg regnbågen, varpå den bröt vattenytan i ett lugnt sippvak och försvann sedan utåt mot djupare vatten. Lovande, minst sagt.


Fantastiskt fiskeväder!

Vaken var få och ytterst sporadiska, så något torrflugefiske försökte jag mig faktiskt aldrig på. Svarta nymfer & småstreamers fungerade toppen och redan efter ett par kast lyckades jag kroka en rejäl fisk. Efter en härlig trettiometersrusning med tillhörande luftakrobatik ställde den sig på botten och tjurade en stund innan det var dags för landning.


Fish on - och vilken fight!

Sagolikt vacker hanfisk i fyrakilosklassen.

Fina fenor hade den också.

Ett sista foto innan den fick simma hem igen. På återseende.

Huggen avlöste varandra titt som tätt och regnbågarna var förvånansvärt pigga med tanke på den låga vattentemperaturen. I den värmande vintersolen kläckte fjädermyggen för fullt och vaken blev allt mer frekventa. Det kristallklara vattnet gjorde det lätt för mig att få syn på patrullerande regnbågar med hunger i blicken. Men vad letade de efter?

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att ta en närmre titt och när jag klev ner i vattenbrynet såg jag hundratals - kanske till och med tusentals - corixor som flydde ut ur växtligheten. Dessa små gynnare utgör basfödan i dammen och det råder verkligen ingen brist på dem.


Bland växtligheten kryllade det av mat..

 .. främst i form av corixor.

 Ett gott tecken på ett välmående ekosystem.

Fjädermyggen står också högt på menyn.

Ännu en av dammens vackra invånare.

Wow! Fenorna blir knappast bättre än såhär!

Sex landade fiskar blev det till slut och de var alla i absolut toppkondition. Avslutningsvis slog jag mig ner i solen för att avnjuta ett par koppar kaffe och beundra naturens skådespel.


Här är det lätt att drömma sig bort - jag längar redan tillbaka!

fredag 11 december 2015

Coffee

I nästan två månader hade jag väntat på att moder natur skulle förbarma sig över mig. Allt jag bad om var en enda ledig dag med drägligt fiskeväder. Veckorna gick - blåsten & regnet höll sig kvar - men till slut fick jag nog. En fiskedag planerades in och vädrets makter skulle minsann inte få hindra mig.


Today I'm going fishing!
 
Lite flugbindning hjälper mot abstinensen. Fjädermyggkläckare #13.

Äntligen hade det blivit dags att blöta flugorna. Väderrapporten för dagen löd; duggregn, ett halvdussin plusgrader och medelvindar omkring 12-14 m/s. Knappast optimalt, men det var bara att gilla läget.

Framåt lunchtid kom jag fram till vår lilla pärla. Vattenytan var kraftigt vindpinad och det annars så spännande sightfisket var bara att glömma. Havsöringsspöt med tillhörande intermediatelina kändes som ett passande val under omständigheterna.

En liten micronobbler knöts på och redan i andra kastet sög det till i andra änden av fluglinan. Mothugget blev bra och efter en kort kamp var den köldstela regnbågen redo för landning. Fisken var i god kondition; mat verkar alltså inte vara en bristvara i dammen. Åtminstone inte ännu, men vintern har ju trots allt bara börjat.


 Nakna björkar och bister väderlek.

 Fish on!

 Fina fenor.

Vacker regnbåge i bästa kondition.

Huggen duggade verkligen inte tätt denna dag. Samtliga fiskar var precis lika försiktiga och köldstela som den första, så någon kamp vill jag inte påstå att de bjöd på. Honorna var blanka till färgen, medan hanarna var iklädda begynnande lekdräkter med de vackra, karaktäristiska, rödvioletta banden längs sidorna.

Fyra fiskar på lika många timmar blev resultatet. Mina fingrar hade övergått till en blek blålila nyans och i huvudet ekade den ihärdiga vinden. Spöt packades varsamt ner i tuben igen, varpå jag satte mig till rätta på en läad plats i sällskap med min termos.


 Om blickar kunde döda...

Ett litet vinteräpple som blev till lunch.

Kaffe!

Det svarta guldet hälldes varsamt upp i koppen och omedelbart var allt rätt med världen igen. Plötsligt kunde jag urskilja färger i det dunkla, gråmulna höstlandskapet och sakta men säkert återvände blodflödet till mina fingrar.

Ett leende spred sig över mina läppar när dagens första vak uppenbarade sig och för en stund var jag i total harmoni. Tänk vad lite fiske & kaffe kan göra för själen!


 Livet på en pinne.

 Trevlig helg alla fiskevänner!