Night fishing in Antibes

På årets sista dag lyfte planet från ett gråmulet & köldslaget Kastrup. Två timmar senare landade vi i ett betydligt varmare Nice, men än hade vi inte nått vår slutdestination. Claes & Kaj hämtade upp oss på flygplatsen och en timme senare hade vi installerat oss i vackra Villa Asmodée - ett mysigt pensionat på gränsen mellan Antibes & Juan-les-Pins.

Nyårsafton spenderades med familj & vänner och jag måste säga att det var skön omväxling att för en gångs skull kunna fira in det nya året utomhus - enbart iklädd jeans & skjorta.

Citrusfrukter av alla möjliga slag välkomnade oss till Villa Asmodée. 

Vacker utsikt från verandan.

Perfekt nyårsfirande - långt från kylan!

De kommande dagarna spenderades på gatorna i Antibes & Juan-les-Pins och naturligtvis passade jag även på att reka potentiella fiskeplatser. Fiskeplatserna var få, men för en flugfiskare var de ännu färre. Lokalbefolkningen hade lagt vantarna på samtliga hotspots, men trots bröd- & maskmete kunde det dröja timmar mellan huggen.

Vädret var inte heller riktigt på vår sida. Det annars så kristallklara, azurblåa vattnet grumlades av vågor, vindriktningen var fel och uteblivet solsken bidrog till att de soldyrkande fiskarna lös med sin frånvaro.

Att googla efter fiskeinformation var lättare sagt än gjort. "Antibes fishing" på google ledde ofrånkomligen till Picassos mästerverk Night fishing in Antibes. Närmsta stora stad var Nice och som ni kanske förstår så ledde sökorden "Nice fishing" inte till något annat än storslagna fiskebilder & historier från alla världens hörn. Inte det minsta hjälpsamt. Suck.

'Night fishing in Antibes' Picasso 1939.

Söndagen bjöd på värmande solsken, frukost utomhus och ett händelserikt besök i marinan. Jag slog mig ner vid en ledig båtplats och började mäska med bröd. Skeptiska multar gled sporadiskt förbi och efter en stund hade de vant sig vid min närvaro. Sakta men säkert samlades stimmet precis nedanför mina fötter för att godtroget äta av den dagsfärska baguetten.

Jag räknade till säkert tio förbudsskyltar vid ingången till marinan; husdjur, vespor, cyklar, mat, alkohol med mera, men ingen bild på varken fiskar eller spön. Vanligtvis råder fiskeförbud i marinorna, av förklarliga skäl, men här stod det åtminstone inte uttryckligen. Hm.

 Nybakta croissants & baguetter i morgonsolen. Underbart!

Vacker utsikt från en av Juan-les-Pins alla pirar. Siktdjupet var inte så pjåkigt.

Jag ville ogärna bli bötfälld och få mitt resespö beslagtaget, så jag bestämde mig för att smyga med fiskandet. Sju-åtta meter lina drogs ut från flugrullen, en liten nymf knöts på och sedan var planen att helt enkelt fiska med handlina.

Brödet åts upp med stor aptit, men multarna tvärvägrade naturligtvis att ta mitt lilla haröra. Däremot vågade sig enstaka cow breams fram för ett smakprov, men de fastnade dessvärre sällan på kroken. Två krokningar blev det, varav en släppte precis när jag skulle lyfta upp den ur vattnet.

I ren desperation förberedde jag den något mer okonventionella metoden att agna flugan med lite bröd. Multarna föll för mitt sluga trick, men att kroka dem visade sig lättare sagt än gjort. Plötsligt gled en bjässe uppåt två kilo fram till "brödflugan". Flugan slukades och mothugget blev perfekt, men ni kan ju kanske gissa hur det gick att drilla en tvåkilosmulte på handlina? Käpprätt åt helvete är en fras som ligger nära till hands..

Proceduren upprepades och jag försökte att undvika de större individerna. Jag var nära att landa en multe kring halvkilot, men fisken lossnade i sista stund. Strax därpå tittade jag ovarsamt bort efter att ha kastat ut den brödagnade flugan. Ännu en majestätisk multe slukade flugan och ännu ett tafsbrott med tillhörande brännmärken i händerna var därefter ett faktum.

Förbipasserande människor brydde sig inte nämnvärt om att jag fiskade i marinan och under en timme hade jag till och med sällskap i form av en trevlig, fiskeintresserad fransman som hade sin båt några platser bort. Lite senare på dagen gled en hamnvakt förbi i en eldriven golfbil och jag trodde att mina dagar var räknade. Icke. Han bekräftade inte ens min existens.

Med enbart en timmes dagsljus kvar riggade jag spöt för att kunna komma åt fiskarna som betade på botten lite längre ut. Brödet var slut sedan länge, men mina berömda majsflugor sviker sällan. Smack. En urstark fisk av större format tog flugan, men den slet sig tyvärr efter ett tiotal sekunder.

Ytterligare ett kast på samma plats - smack - och den här gången gick det bättre. Efter en härlig kamp landades resans första (och sista) fisk; White seabream - Sargo - Diplodus Sargus - Svartstjärtad havsruda. Kärt barn har många namn?

Art #25 - Diplodus Sargus - Svartstjärtad havsruda.

Den fick såklart simma hem igen för at växa till sig.

Tack Ann, Kaj, Claes, Gudrun & Sara för ett härligt nyårsfirande, mysiga kortspelskvällar och en välbehövlig minisemester!